Göta Hovrätt har i en dom (mål B2525-03) den 4 oktober 2004 kommit till slutsatsen att åklagarens förhörsbevisning i mål om brott mot utlänningslagen saknar värde. Detta då motparten inte fick möjlighet att närvara vid förhören eller få utlänningarna hörda i rätten. Hovrätten resonerar så här:
En grundläggande princip som kommer till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är att den som anklagats för brott skall ha möjlighet att angripa den bevisning som åberopats honom. I flera fall där uppgifter av målsägande eller vittnen varit den avgörande bevisningen mot den tilltalade har Europadomstolen funnit att det strider mot artikel 6 att lägga dem till grund för en fällande dom när den som lämnat uppgifterna inte har hörts inför domstolen och den tilltalade eller företrädare för honom inte heller i annat sammanhang fått tillfälle att fråga ut uppgiftslämnarna (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis). De polacker och litauer vars förhörsutsagor har åberopats i målet har inte hörts inför domstol och av utredningen framgår att varken den tilltalade eller hans ombud varit närvarande vid förhören med dem. Vid sådana förhållanden kan de åberopade förhörsutsagorna inte tillmätas någon avgörande betydelse i målet.
Intressant är att det inte är allt för ovanligt i mål om brott mot utlänningslagen där utlänningarnas förhör används som bevisning mot den tilltalade och de aktuella utlänningarna inte längre finns i landet. I de fall där i princip den enda bevisningen utgörs av sådana förhör torde ett rättegångsfel har förelegat. Likaså kan det dras paralleller till andra rättsmål där en bestraffning för brott föreligger. Motparten måste få samma möjlighet att få höra vittnen som den anklagande parten.
