Debatt-artikel av Alexander E. Broch
Projekt med den Europeiska Union och dess integration är tänkt att vara till för att skapa ett medborgarnas Europa. Ett Europa som skall stå till samman utan föråldrade gränser som skapar värderingsskillnader som i sin tur kan skapa sådana krig som Europa har upplevt flera gånger i historien.
Ett grundläggande syfte med gemenskapen är att upprätthålla en gemensam marknad som i största möjliga mån utmärks av att gränsöverskridande handel kan ske utan störningar på grund av nationella skillnader. Fri rörlighet för personer tillerkänns alla medborgare i ett EU- land, men betydligt större frihet tillerkänns den som rör sig på egen bekostnad i egenskap av arbetstagare och tjänstemottagare. Fri rörlighet för tjänster innefattar dels en rätt till lika möjligheter för erbjudande av tjänster, dels rätt till etablering under icke diskriminerande former. De så kallade fyra friheterna omfattar inte bara fysiska personer utan också juridiska.
Genom Öresundsbron blev det en praktiskt realitet att på ett enkelt sätt med bil när som helst under dygnet att bege sig till Köpenhamn. Taxiförare på båda sidor om sundet kan idag få uppdrag så som att köra folk till den andra sidan sundet. Frågan som uppstår är då om dessa
förare kan ta upp passagerare i det andra landet för körningar. Svaret är ett mycket litet ja. Förarna kan endast ta upp passagerare på särskilt utvalda platser (ex. Köpenhamns Flygplats) och då endast för körning till förarens ursprungsland. Någon stor frihet är det alltså inte tal om. Grunden till detta är ett avtal som har tecknats mellan den svenska och danska regeringen om taxitrafiken i Öresundsområdet.
Frågan som nu uppstår är om den svenska och danska regeringen kunde ingå ett sådant avtal som de facto inskränker EG-medborgarnas rättigheter i utövande av taxitjänster i Öresundsområdet eller detta avtal står i strid med de grundläggande rättigheter de fyra friheterna och då särskilt frågan om rätten till gränsöverskridande handel av tjänster.
Genom Sveriges medlemskap i EU 1995 så erhöll medborgarna i Sverige dessa rättigheter och då det ej gjordes något undantag på denna punkt så kan det yrkas att svenska staten har inskränkt rättigheterna. Danmark lär ej heller ha något undantag på denna punkt så samma sak gäller där som i Sverige.
Varför vill då inte den danska och svenska regeringen att full frihet skulle gälla i Öresundsområdet i denna fråga?
Svaret står att finna i att ganska stora skillnader råder mellan taximarknaderna i Malmö och Köpenhamn. Malmö omfattas av den avreglerade taximarknaden sedan ett antal år tillbaka något som ej har slagit igenom i Köpenhamn. Malmö är även en udda taximarknad i Sverige då bilparken består av många minibilar som kör till fasta priser något som ej gäller för Köpenhamn. Där är de flesta bilar dyra Mercedes bilar som införskaffats av de danska förarna av skatteskäl och som debiterar enligt löpande taxametrar. En likhet har dock Malmö och Köpenhamn och det är att en stor del av förarna är av utländsk härkomst men här skiljer det ändå när man tittar på från vilka länder dessa kommer. I Danmark är många förare från Pakistan och Turkiet. I Sverige från f.d. Jugoslavien och arabländerna. Malmö har en klar ekonomisk fördel.
Hur kommer frågan avgöras? Troligen när någon av Malmös bilar bryter mot reglerna och hamnar i domstol och yrkar om förhandsbesked från EG-domstolen enl. artikel 234 (f.d. 177). Först när domarna i Luxemburg har vägt rättigheterna mot staternas argument vet vi svaret.
