Högsta Domstolen har i en vägledande dom den 9 juni 2005 (mål T 72-04) låtit utdöma skadestånds ersättning till en klagande baserat direkt på europakonventionen. Domen är mycket speciell därför att tidigare har de svenska domstolarna normalt endast låtit skadestånd baseras på enbart traditionell svensk rätt och inte på europakonventionen. Kort sagt öppnar detta upp för att alla svenska domstolar kan nu baser skadestånd direkt på europakonventionen.
Det aktuella fallet handlade om en person som blev före jul 1991 kallad till polisen för förhör. Vid förhöret den 29 januari 1992 blev personen delgiven misstanke om grovt bedrägeri, grovt bokföringsbrott och grovt svindleri. Förundersökningen fastställdes den 29 mars 1993. Åtal väcktes mot personen den 16 juni 1995 och en huvudförhandling sattes ut till slutet av mars 1996 men ställdes in på grund av personens egen begäran eftersom han befann sig i Uzbekistan på arbetsuppdrag. En huvudförhandling sattes ut till augusti 1996 men ställdes också in. Den gången var det åklagaremyndigheten som begärde uppskov. En åtalsjustering aviserades den 15 oktober 1997. Den kom till stånd i oktober året därpå. Huvudförhandling i tingsrätten hölls under fem dagar med början den 5 november 1998.
Den resulterade i att åtalet mot personen ogillades i alla delar i en dom den 3 december 1998. Den frikännande domen överklagades inte av åklagaremyndigheten och vann därmed laga kraft den 28 december 1998.
I skadeståndsmålet inför Högsta Domstolen valde domstolen att ersätta personen för utifrån att det förelegat brott mot europakonventionens artikel 6.1 d.v.s. den artikel som handlar om begreppet rättvis rättegång. Skadeståndsrätten bedömdes utifrån europakonventionens artikel 41 och konventionens rättspraxis i liknande mål. Personen fick ersättning för inkomstförlust under två årstid då han ansåg att han hade svårt att få arbete. Ersättningen sattes till 35.000 kr i månanden d.v.s. totalt 700.000 kr.
Högsta Domstolen ersatte inte ren förmögenhetsskada (”loss of opportunities”) då den ansåg att genom att ersätta inkomstförlusten med de 700.000 kr så var personen väl tillgodosedd för även ren förmögenhetsskada.
Vad däremot Högsta Domstolen ersatte var ideell skada. Sådan rätt till ersättning finnes inte i den svenska skadeståndslagen utan här valde domstolen att gå direkt till konventionen och dess rättspraxis kring ideell skada (”non-pecuniary damage”) och gjorde en skälighets bedömning avseende tidsåtgången och omständigheterna så att skadstånd här skulle vara 100.000 kr.
Sammantaget fick personen alltså ett skadestånd om 800.000 kr av domstolen baserat på konventionen. Parterna fick dock stå var för sina rättegångskostnader var för sig i samtliga instanser.
